Till fjälls

Jag tycker om att känna min ben ta långa steg. När jag går eller vandrar faller saker på plats inom mig. Länge har jag längtat efter att vandra i fjällnatur och nu blev det äntligen dags att göra det - och det tillsammans med min syster. Vi fick låna min mans morbrors Ulf Björklunds hus uppe i södra fjällen - norra Dalarna - Grövelsjön. Huset låg några få meter från kalfjället där en porlande fjällbäck lekte sig ner mellan stenarna. Apropå stenar - fjällen är steniga. Mycket steniga.

Grövelsjöns fjällstation ligger nedanför huset vi bodde i och leden ni ser bakom huset kallas Linnéstigen, här gick självaste Linné någon gång för länge sedan. De mjuka fjällen ni ser ligger i Norge för gränsen är nära. Vi följde också den leden en dag och tog till höger för att följa renstängslet mot Silverfallet.

Renstängslet följer helt eller nästan gränsen mellan Sverige och Norge.

Här är en vy med renstängslet bakom mig och den svenska sidan framför.

En bit längre fram var det som att se en saga. När jag såg det brinnande trädet, den vindlande stigen och bäcken var det som att se en mötesplats ur ett spännande äventyr. "Hogar, vid nästa fullmåne mötes vi vid brinnande trädet!"

Här tog vi rast. Åt goda mackor och drack varmt te (jag) kaffe (min syster). Min syster trodde att det här kunde vara Silverfallet vid bättre flöde i vattnet men jag var skeptisk. Vi följde bäcken men vid ett ställe var vi lite längre ifrån och sedan var vi plötsligt vid Olåns vindskydd, bortom fallet. Vi missade Silverfallet! Trist kan man tycka men ett skäl att försöka igen längre fram.

Vi hade tur med vädret och framför allt med vinden. Det var nästan helt vindstilla och ljuset skiftade vackert. Det finns skönhet i det stora landskapet där blicken får vandra fritt på långa avstånd - men det finns också skönhet i det lilla, detaljer som när skägglav hänger från grenar.

Här kommer min syster vandrandes den första dagen då vi tog en kort tur på Naturstigen som utgick från fjällstationen. Vi mötte en renägare som dock inte ville ha någon bild på sig publicerad men han berättade om att det var hans morfar (eller var det farfar?) som hade byggt kåtorna vi träffade på på stigen.

Blå timmen med molnen bland fjällen.

Till kvällen kom vi hem till stugan, värmde bastun vars utsikt över fjällen var hänförande, åt god mat och njöt av tystnad och stillhet.

De här bergen ligger på norska sidan men tyvärr vet jag inte vad de heter.

Vi tog en tur upp bakom stugan mot Blåkläpp men det var inte där vi hamnade, i stället gick vi till Fosksjöarna. Vi hade kommit ut sent den dagen och den dagsturen blev helt lagom eftersom mörkret föll tidigt så här i början av oktober.

Vi längtade efter att se ren och någon enstaka hade vi sett nära fjällstationen och vid sjöstugan men nu kom det en flock. De var ystra och glada!

När vi hade vänt tillbaka mot stugan blev skuggorna långa.

Fjällets svar på rosa bandet?

Ensamma träd på fjället lockar till bilder. Här fotar min syster trädet och jag fotar min syster.

Vid Grövelsjön såg vi en strömstare. Ja, det var inte jag som visste att det var en strömstare. Det är bra med en kunnig storasyster.

När vi kom tillbaka från turen tredje dagen brann solen i riset utanför stugan och jag slängde mig på mage för att fånga det vackra.

Om du blir sugen på att åka till Grövelsjön för att vandra har jag hittat en bra sida HÄR. Annars är det bara att googla på Grövelsjön och det är lätt att hitta bra information.

Ett stort och varm tack till Ulf Björklund och hans familj som lät oss låna deras stuga. Uppskattas något enormt!